Black Sheep of Society

Började dagen med en stadig frukost och beslutsamhet om att träna ett par timmar innan jobbet. Jag landade i soffan efter en halvtimmas slösurfande och tittade på anime om träning istället för att sedan övergå till att spela Prince of Persia i ungefär 2 timmar. Helt plötsligt så hade tiden sprungit iväg och alla måsten hann ikapp, någon träning blev det alltså inte utan snabbt värma maten i micron sedan dagen innan och avnjuta ännu ett avsnitt anime innan jag var tvungen att med raska steg ta mig ner till kollektivtrafikens underbara fordon. Anlände till jobbet 15 minuter innan jag började och hade god tid på mig att byta om och stämpla in samt trycka fram en kopp kaffe på den sunkiga maskinen som spottar ut någon kaffeliknande sörja som mest smakar kalk och möggel. Väl nere vid mitt bord hade min arbetskamrat spritt ut sig över hela stället, gissar på att han trodde han skulle vara själv hela dagen. Började röja undan lite och tog mig an mitt första fall och problemet var ganska snabbt konstaterat, packa och skicka och fram med nästa. Efter två enkla servicar började det återigen se tomt ut och latmasken kröp fram ur marken, satte mig och började söka jobb och skriva om mitt cv. Sen kom högsta chefen förbi och jag hann med nöd och näppe stänga ner mitt privata. Han informerade om att jag hade ett möte nästa vecka och jag fick välja tid själv, känns skönt att inte bli vald sist alltid. Efter detta flöt tiden på ganska fort och så var det dags att gå hem. Springa upp till övervåningen, stämpla ut och snabbt byta om för att hinna med bussen. Ändå fick jag vänta i ett par minuter innan bussen kom. Väl hemma satte jag mig direkt och började leta information om kameran jag började pilla med för ett tag sedan, Olympus OM10 från 1979. Visade sig att detta är en reko kamera trots sin ålder. Nu ska jag bara få den att fungera också... Sedan bar det av till soffan för att återigen spela lite PoP, inte långt kvar av spelet nu men ett par timmar av spelande är nog kvar ändå. Nu sitter jag och ägnar mig åt nått helt annat än jag tänkt mig. Tänkte skriva lite php men började installera VmWare och ladda ner ubuntu server för att leka lite men hamnade mitt i allt här och började skriva... Tankspridd jag? Distraherad? Nu förstår jag inte vad ni menar....

Har ni någon gång kännt meningslösheten smyga sig på? Där alla studier ni genomfört och alla jobb ni haft inte längre spelar någon roll, inget känns längre rätt? Ni vet inte vart ni vill eller vad ni vill syssla med? Där befinner jag mig just nu. Jag har inte en aning om vad jag vill hitta på förutom att sätta mig på en hoj och dra iväg till okänd destination. Jag har genomgått många förändringar det senaste året, både bra och dåliga. Vissa har stärkt mig medans andra har hjälpt den oundvikliga hopplösheten. Jag vill göra något av mitt liv men jag vet inte vad. Jag vill slita mig loss från den person jag blivit men jag vet inte hur. Får jag frågan om vad jag vil jobba med svarar jag per automatik. Egentligen har jag inget svar. Kanske för att jag inte vill jobba? Kanske för att jag inte vet vem jag är? Kanske föddes jag i fel århundrade där för många val och alternativ finns? Kanske?

En vad jag trodde skulle bli en ganska lugn vecka visade sig återigen halvfylld med jobb, den planerade resan till mitt andra hem (Varberg) verkar bli uppskjuten ännu en vecka och friheten som jag trodde att jag hade blev en strukturerad planering av sammahängande tider och måsten.

Nackdelen är att friheten fortfarande existerar men jag behöver pengarna fast kan välja vilka tider jag vill jobba och inte.
Samtidigt kommer en god vän från storbrittanien till och hälsar på som jag gärna vill träffa men han stannar tills tiden då jag är ledig.

Beslutsångest?

Jag vaknade idag vid kvart i elva med huvudvärk och vad som kändes som en tiokilos hantel i mitt huvud. Lika bitter och uttråkad som gårdagen. Jag gjorde mig lite frukost och bänkade mig framför datorn i hopp om att det skulle finnas några intressant nyheter eller en gnutta motivation men utan lycka.
Förflyttade mig till tvn och startade min ps3a och började titta på Hajime No Ippo som höll mig sysselsatt fram tills ett.
Sen började det krypa i mina ben och jag kände att jag klarar inte av att sitta still inomhus ännu en dag.
Krängde på mig mina löparskor och gav mig ut för att upptäcka vilken oerhört dålig kondition jag har, joggade ca en km och gick resterande en för att sedan sätta mig vid bäcken och vila en stund till ljudet av porlande vatten som fick mig att uppskatta dagen litet mer.
När jag återvände till lägenheten upptäckte jag att huvudvärken var borta och hungern hägrade i min kurrande mage.

Jag stekte till lite potatis och bacon för att återigen placera mig framför tvn och sedan fick jag ett samtal från Varberg som lös upp vardagen litet med det alltid glada humöret och vänliga rösten från Pebanu.
Efter detta ringde jag genast upp Calle, även han bosatt i Varberg, för att genomföra en lägesrapport i vanlig ordning.
När samtalet var slut kom jag på att jag inte haft något snus under hela dagen och det var dags att införskaffa sig lite "bedövningsmedel". På med jeans, jacka och skor för att vandra ner till macken där de gräver i marken för fullt för att göra en så kallad hälsokontroll av bensinbrunnarna.
När jag möts av tjejen i kassan som har en gul top och sitt blonda hår i en hästsvans får jag ett leende som lyser upp den lilla butiksdelen likt en taklampa utan skärm. Vi växlar några ord och på vägen ut känner jag mig gladare än jag gjort på flera veckor.

Ett leende var allt som behövdes för att lysa upp min dag och få mig att förstå anledningen till varför jag steg upp i förmiddags.
Ett leende, så ärligt och oskyldigt vackert.

Att sitta i flera timmar utan att ha minsta motivation och stirra på service efter service frambringar den yttersta tristessen i mig och jag vill bara spotta kunderna som kommer in i anskitet och le.
Alla kollegor som hela tiden pratar nonsens utan intresse och ändlösa skämt som går på repeat var gång man arbetar.
Jag är trött på tillvaron och jag har ingen kraft att göra någonting åt det....

tristess

Ty då tidens obarmhärtiga arm lindar sig runt livets kranie likt ormen kring sitt byte
Söker vi tröst bland de minnen vi har, söker vi svar på denna fråga gemene man ställt
Ack har vi tappat fattning om vårt sinne, är det sant att den mening tynat från vår historik
Från vårt medvetande, från vår kunskap, från vår glädje?
Är vår empati sannerligen svunnen?

Nostalgin nästan överumplar mig när jag ser en liten röd dosa med en grå display och gula knappar. Högst upp står det "videopoker royal flush2000" och jag minns väl resan genom Danmark när jag min syster och bror satt frenetiskt spelande på dessa och den ena försökte slå den andres poäng.
Jag börjar genast tänka tillbaka på alla underbara klassiker som har följt mig genom åren, Asteroids på atarin som vi fick av vår farbror, megaman, iceclimbers och Zelda på nes-konsolen som ledde mig in i spelens förtrollade värld.
Jag minns tydligt den vit-/rosa pixelfiguren som tog sig från värld till värld i sin rymdskyttel under namnet Commander Keen.
När man ändlösa timmar satt och varvade orginalet Prince of Persia och slogs mot sultaner och dåligt renderade skelett samtidigt som man med nöd och näppe undvek alla spett och falluckor i marken gör att ta sig till nästa nivå.
Ett av mina tidigaste minnen var när min morfar fortfarande var i livet och visade mig dos-kommandot för att komma åt qbasic där man kunde spela Nibless och Gorilla.bas på vår första persondator med Windows 3.1.

Det var här som mitt intresse för datorer började, knappa sex år gammal och lätt frustrerad för att jag inte förstod vad som stod på skärmen men trots detta tog jag mig förbi nivå efter nivå tills spelet var avklarat och varvat minst två gånger.
Med denna historik är det väl inget underligt att man än idag försöker följa upp alla nya spelsläpp och får en smått nostalgisk känsla när Prince of Persia: Forgotten sands och Diablo 3 är på ingång vars föregångare man nött igenom fler gånger än man kan räkna.

Det som förvånar mig mest är att jag höll mig fast vid ett och samma spel och knappt intresserade mig för andra spel under nästan 3½ års tid. Jag antar att jag får ursäkta mig med att spelet var revolutionerande och episkt för att uttrycka det milt även om spelets kvalitet har reducerats för var patch som släppts vilket till slut fick mig att ge upp hoppet.
World of Warcraft.

Fick en intressant länk skickad till mig som ni förhoppningsvis kan finna som lite intressant läsning med tanke på mina tidigare inlägg om inpräntning etc....

"Start with a cage containing five monkeys.

Inside the cage, hang a banana on a string and place a set of stairs under it. Before long, a monkey will go to the stairs and start to climb towards the banana. As soon as he touches the stairs, spray all of the other monkeys with cold water.

After a while, another monkey makes an attempt with the same result - all the other monkeys are sprayed with cold water. Pretty soon, when another monkey tries to climb the stairs, the other monkeys will try to prevent it.

Now, put away the cold water. Remove one monkey from the cage and replace it with a new one. The new monkey sees the banana and wants to climb the stairs. To his surprise and horror, all of the other monkeys attack him.

After another attempt and attack, he knows that if he tries to climb the stairs, he will be assaulted.

Next, remove another of the original five monkeys and replace it with a new one. The newcomer goes to the stairs and is attacked. The previous newcomer takes part in the punishment with enthusiasm! Likewise, replace a third original monkey with a new one, then a fourth, then the fifth. Every time the newest monkey takes to the stairs, he is attacked.

Most of the monkeys that are beating him have no idea why they were not permitted to climb the stairs or why they are participating in the beating of the newest monkey.

After replacing all the original monkeys, none of the remaining monkeys have ever been sprayed with cold water. Nevertheless, no monkey ever again approaches the stairs to try for the banana. Why not? Because as far as they know that's the way it's always been done round here.

And that, my friends, is how company policies are made."

Källa/Source: Okänd/Unknown

Visst kan man fly, gömma sig och försöka undvika men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Frågan är varför vi behöver fly verkligheten emellanåt? är det en naturlig instinkt? har vi fått detta inpräntat av det "moderna samhället" eller beror det på att vi har blivit så vana vid förändring att vi inte klarar av när allt står still i mer än två minuter?
All handlar om tider, scheman, välstrukturerade planer för hur vi ska blir lite snabbare och lite mer effektiva och helst av allt kosta mindre. Vi pressar oss till den gräns att vi nästintill bryter ihop och ändå vill vi mer, inte för att vi själva har satt målet utan för att göra de som satt målet nöjda så att vi kanske får ha vår anställning kvar. Medans vissa sliter sitter andra och väntar på att någon ska säga till de att jobba för tänk vad hemskt det skulle va att ta lite initiativ och se till att motivationen i alla fall ökar en gnutta, nej de sitter där klagar på hur tråkigt allt är och hur fel allt har blivit. Mer eller mindre tittar på arbetet som sker framför de som de är anställda för att utföra men istället förlitar sig på att andra genomför utan deras hjälp, ja ända tills någon ber de vill säga.

Dagen utförs först med lite jobb från 12-16, alltså fyra timmar utan något speciellt att göra förutom att vara social med min arbetskollega och de få kunder som förmodligen kommer förbi och vill ha sin dator reparerad. Helst utan kostnad och finns det en chans till att få milersättning genom att tjata sig till det så tar vi den också.
Efter detta ynkliga arbetspass drar det vidare hem för att ompacketera en sodastreamer som min bror och hans fästmö ska få i present. Med lite tur så får man en kaka och lite kaffe i retur. Gissar på att jag kommer hem vid 19-tiden och om vädret inte är helt emot mig så blir det nog ett litet fyspass i uppförsbacken här bakom.

Nu är det ändå dags för en kopp kaffe och lite modifierade nyheter som förmodligen är raka motsatsen av sanningen.

...and so the bitter old man slowly fell asleep never to awaken ever again.

Dagarna flyger förbi, veckorna går ännu snabbare men minuterna kryper fram i en långsam takt likt en snigel som försöker ta sig upp för den långa backen med halt morgondagg.

Jobbet känns inte motiverande alls och det faktum att jag snart blir arbetslös gör inte saken bättre.
Jag har en tjej som är efter mig som jag förvisso finner söt och omtänksam men jag är inte intresserad av något förhållande alls, ändå vill jag inte längre befinna mig i ensamheten 24/7.
Jag vet hur det kommer att bli om jag accepterar hennes förfrågan, så har det alltid blivit. Det var av detta skäl som jag förlorade kontakten med 80% av min umgängeskrets för snart 1½ år sedan.

Bara tanken på hur mitt liv har förändrats på två år är skrämmande, från att vara en tanig liten ovarsam och social pojk till en tillbakadragen, eftertänksam man med för många problem som mest troligt är frammanade av mitt egna undermedvetna medvetenhet.
Det är underligt hur den mänskliga hjärnan fungerar, under dagen samlar vi in dofter, färger, upplevelser som vi sedan under natten processerar i vårt undermedvetna i form av drömmar som vi egentligen har full kontroll över utan att veta om det och detta formar sedan vilka vi är, hur vi pratar samt hur vi agerar i olika situationer. Allt detta pga intryck som vi ser runt omkring oss. Inte konstigt att människan är så mottaglig för reklam, propagande och lögner...

Ack bitter äro smaken likt sedan länge avsvalnat kaffe
Ack dyster äro tanken som legeras likt koppar med mitt sedan länge trasiga förnuft

Det känns som att allt jag gör inte har något mål.
Jag letar jobb som jag egentligen inte vill ha, jag söker samhörighet med människor som jag inte är intresserade av att känna, jag hjälper människor som förmodligen inte vill ha min hjälp och jag tröstar människor som jag inte känner någon sympati för.
Samtidigt strävar jag efter att ha ett mål, en umgängeskrets och ändå vet jag egentligen att jag aldrig kommer nå detta förrens jag tagit mig tid att tänka ut vad det är jag vill.

Jag vet inte vem jag är, inte vem jag vill vara. Jag vet bara vem jag har varit och den personen är inte jag.
Jag vill kunna stå upp för mina åsikter, mer korrekt vill jag ha åsikter. Jag vill utöka mitt intellekt men jag ser inget område som är intressant nog för att motivationen finns där.
Det enda jag finner intressant i dagsläget är träningen och målet att besegra min inlärda gräns, jag vill slå mig fri från begränsningar och vara självständig.

Jag vill slå mig ner i en dojo i japan och träna självständigt och få full makt över min egen kropp och mitt sinne.
Jag vill inte längre vara samhällets marionett och följa de konstgjorda vägar som våra ledare vill att vi ska gå.
Jag vill gå min egen väg och inte formas likt lera efter kristendomens moral och regler som vi i dagens läge lever efter.

Tanken av att leva inspärrad bakom en konstlad fasad av lycka må locka vissa, men inte mig.