Ett leende
Jag vaknade idag vid kvart i elva med huvudvärk och vad som kändes som en tiokilos hantel i mitt huvud. Lika bitter och uttråkad som gårdagen. Jag gjorde mig lite frukost och bänkade mig framför datorn i hopp om att det skulle finnas några intressant nyheter eller en gnutta motivation men utan lycka.
Förflyttade mig till tvn och startade min ps3a och började titta på Hajime No Ippo som höll mig sysselsatt fram tills ett.
Sen började det krypa i mina ben och jag kände att jag klarar inte av att sitta still inomhus ännu en dag.
Krängde på mig mina löparskor och gav mig ut för att upptäcka vilken oerhört dålig kondition jag har, joggade ca en km och gick resterande en för att sedan sätta mig vid bäcken och vila en stund till ljudet av porlande vatten som fick mig att uppskatta dagen litet mer.
När jag återvände till lägenheten upptäckte jag att huvudvärken var borta och hungern hägrade i min kurrande mage.
Jag stekte till lite potatis och bacon för att återigen placera mig framför tvn och sedan fick jag ett samtal från Varberg som lös upp vardagen litet med det alltid glada humöret och vänliga rösten från Pebanu.
Efter detta ringde jag genast upp Calle, även han bosatt i Varberg, för att genomföra en lägesrapport i vanlig ordning.
När samtalet var slut kom jag på att jag inte haft något snus under hela dagen och det var dags att införskaffa sig lite "bedövningsmedel". På med jeans, jacka och skor för att vandra ner till macken där de gräver i marken för fullt för att göra en så kallad hälsokontroll av bensinbrunnarna.
När jag möts av tjejen i kassan som har en gul top och sitt blonda hår i en hästsvans får jag ett leende som lyser upp den lilla butiksdelen likt en taklampa utan skärm. Vi växlar några ord och på vägen ut känner jag mig gladare än jag gjort på flera veckor.
Ett leende var allt som behövdes för att lysa upp min dag och få mig att förstå anledningen till varför jag steg upp i förmiddags.
Ett leende, så ärligt och oskyldigt vackert.
Förflyttade mig till tvn och startade min ps3a och började titta på Hajime No Ippo som höll mig sysselsatt fram tills ett.
Sen började det krypa i mina ben och jag kände att jag klarar inte av att sitta still inomhus ännu en dag.
Krängde på mig mina löparskor och gav mig ut för att upptäcka vilken oerhört dålig kondition jag har, joggade ca en km och gick resterande en för att sedan sätta mig vid bäcken och vila en stund till ljudet av porlande vatten som fick mig att uppskatta dagen litet mer.
När jag återvände till lägenheten upptäckte jag att huvudvärken var borta och hungern hägrade i min kurrande mage.
Jag stekte till lite potatis och bacon för att återigen placera mig framför tvn och sedan fick jag ett samtal från Varberg som lös upp vardagen litet med det alltid glada humöret och vänliga rösten från Pebanu.
Efter detta ringde jag genast upp Calle, även han bosatt i Varberg, för att genomföra en lägesrapport i vanlig ordning.
När samtalet var slut kom jag på att jag inte haft något snus under hela dagen och det var dags att införskaffa sig lite "bedövningsmedel". På med jeans, jacka och skor för att vandra ner till macken där de gräver i marken för fullt för att göra en så kallad hälsokontroll av bensinbrunnarna.
När jag möts av tjejen i kassan som har en gul top och sitt blonda hår i en hästsvans får jag ett leende som lyser upp den lilla butiksdelen likt en taklampa utan skärm. Vi växlar några ord och på vägen ut känner jag mig gladare än jag gjort på flera veckor.
Ett leende var allt som behövdes för att lysa upp min dag och få mig att förstå anledningen till varför jag steg upp i förmiddags.
Ett leende, så ärligt och oskyldigt vackert.
Kommentarer
Trackback
