Sooner or later he's gonna cut you down
Visst kan man fly, gömma sig och försöka undvika men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Frågan är varför vi behöver fly verkligheten emellanåt? är det en naturlig instinkt? har vi fått detta inpräntat av det "moderna samhället" eller beror det på att vi har blivit så vana vid förändring att vi inte klarar av när allt står still i mer än två minuter?
All handlar om tider, scheman, välstrukturerade planer för hur vi ska blir lite snabbare och lite mer effektiva och helst av allt kosta mindre. Vi pressar oss till den gräns att vi nästintill bryter ihop och ändå vill vi mer, inte för att vi själva har satt målet utan för att göra de som satt målet nöjda så att vi kanske får ha vår anställning kvar. Medans vissa sliter sitter andra och väntar på att någon ska säga till de att jobba för tänk vad hemskt det skulle va att ta lite initiativ och se till att motivationen i alla fall ökar en gnutta, nej de sitter där klagar på hur tråkigt allt är och hur fel allt har blivit. Mer eller mindre tittar på arbetet som sker framför de som de är anställda för att utföra men istället förlitar sig på att andra genomför utan deras hjälp, ja ända tills någon ber de vill säga.
Dagen utförs först med lite jobb från 12-16, alltså fyra timmar utan något speciellt att göra förutom att vara social med min arbetskollega och de få kunder som förmodligen kommer förbi och vill ha sin dator reparerad. Helst utan kostnad och finns det en chans till att få milersättning genom att tjata sig till det så tar vi den också.
Efter detta ynkliga arbetspass drar det vidare hem för att ompacketera en sodastreamer som min bror och hans fästmö ska få i present. Med lite tur så får man en kaka och lite kaffe i retur. Gissar på att jag kommer hem vid 19-tiden och om vädret inte är helt emot mig så blir det nog ett litet fyspass i uppförsbacken här bakom.
Nu är det ändå dags för en kopp kaffe och lite modifierade nyheter som förmodligen är raka motsatsen av sanningen.
...and so the bitter old man slowly fell asleep never to awaken ever again.
All handlar om tider, scheman, välstrukturerade planer för hur vi ska blir lite snabbare och lite mer effektiva och helst av allt kosta mindre. Vi pressar oss till den gräns att vi nästintill bryter ihop och ändå vill vi mer, inte för att vi själva har satt målet utan för att göra de som satt målet nöjda så att vi kanske får ha vår anställning kvar. Medans vissa sliter sitter andra och väntar på att någon ska säga till de att jobba för tänk vad hemskt det skulle va att ta lite initiativ och se till att motivationen i alla fall ökar en gnutta, nej de sitter där klagar på hur tråkigt allt är och hur fel allt har blivit. Mer eller mindre tittar på arbetet som sker framför de som de är anställda för att utföra men istället förlitar sig på att andra genomför utan deras hjälp, ja ända tills någon ber de vill säga.
Dagen utförs först med lite jobb från 12-16, alltså fyra timmar utan något speciellt att göra förutom att vara social med min arbetskollega och de få kunder som förmodligen kommer förbi och vill ha sin dator reparerad. Helst utan kostnad och finns det en chans till att få milersättning genom att tjata sig till det så tar vi den också.
Efter detta ynkliga arbetspass drar det vidare hem för att ompacketera en sodastreamer som min bror och hans fästmö ska få i present. Med lite tur så får man en kaka och lite kaffe i retur. Gissar på att jag kommer hem vid 19-tiden och om vädret inte är helt emot mig så blir det nog ett litet fyspass i uppförsbacken här bakom.
Nu är det ändå dags för en kopp kaffe och lite modifierade nyheter som förmodligen är raka motsatsen av sanningen.
...and so the bitter old man slowly fell asleep never to awaken ever again.
Kommentarer
Trackback
