Mitt liv som gamer, flashback
Nostalgin nästan överumplar mig när jag ser en liten röd dosa med en grå display och gula knappar. Högst upp står det "videopoker royal flush2000" och jag minns väl resan genom Danmark när jag min syster och bror satt frenetiskt spelande på dessa och den ena försökte slå den andres poäng.
Jag börjar genast tänka tillbaka på alla underbara klassiker som har följt mig genom åren, Asteroids på atarin som vi fick av vår farbror, megaman, iceclimbers och Zelda på nes-konsolen som ledde mig in i spelens förtrollade värld.
Jag minns tydligt den vit-/rosa pixelfiguren som tog sig från värld till värld i sin rymdskyttel under namnet Commander Keen.
När man ändlösa timmar satt och varvade orginalet Prince of Persia och slogs mot sultaner och dåligt renderade skelett samtidigt som man med nöd och näppe undvek alla spett och falluckor i marken gör att ta sig till nästa nivå.
Ett av mina tidigaste minnen var när min morfar fortfarande var i livet och visade mig dos-kommandot för att komma åt qbasic där man kunde spela Nibless och Gorilla.bas på vår första persondator med Windows 3.1.
Det var här som mitt intresse för datorer började, knappa sex år gammal och lätt frustrerad för att jag inte förstod vad som stod på skärmen men trots detta tog jag mig förbi nivå efter nivå tills spelet var avklarat och varvat minst två gånger.
Med denna historik är det väl inget underligt att man än idag försöker följa upp alla nya spelsläpp och får en smått nostalgisk känsla när Prince of Persia: Forgotten sands och Diablo 3 är på ingång vars föregångare man nött igenom fler gånger än man kan räkna.
Det som förvånar mig mest är att jag höll mig fast vid ett och samma spel och knappt intresserade mig för andra spel under nästan 3½ års tid. Jag antar att jag får ursäkta mig med att spelet var revolutionerande och episkt för att uttrycka det milt även om spelets kvalitet har reducerats för var patch som släppts vilket till slut fick mig att ge upp hoppet.
World of Warcraft.
Jag börjar genast tänka tillbaka på alla underbara klassiker som har följt mig genom åren, Asteroids på atarin som vi fick av vår farbror, megaman, iceclimbers och Zelda på nes-konsolen som ledde mig in i spelens förtrollade värld.
Jag minns tydligt den vit-/rosa pixelfiguren som tog sig från värld till värld i sin rymdskyttel under namnet Commander Keen.
När man ändlösa timmar satt och varvade orginalet Prince of Persia och slogs mot sultaner och dåligt renderade skelett samtidigt som man med nöd och näppe undvek alla spett och falluckor i marken gör att ta sig till nästa nivå.
Ett av mina tidigaste minnen var när min morfar fortfarande var i livet och visade mig dos-kommandot för att komma åt qbasic där man kunde spela Nibless och Gorilla.bas på vår första persondator med Windows 3.1.
Det var här som mitt intresse för datorer började, knappa sex år gammal och lätt frustrerad för att jag inte förstod vad som stod på skärmen men trots detta tog jag mig förbi nivå efter nivå tills spelet var avklarat och varvat minst två gånger.
Med denna historik är det väl inget underligt att man än idag försöker följa upp alla nya spelsläpp och får en smått nostalgisk känsla när Prince of Persia: Forgotten sands och Diablo 3 är på ingång vars föregångare man nött igenom fler gånger än man kan räkna.
Det som förvånar mig mest är att jag höll mig fast vid ett och samma spel och knappt intresserade mig för andra spel under nästan 3½ års tid. Jag antar att jag får ursäkta mig med att spelet var revolutionerande och episkt för att uttrycka det milt även om spelets kvalitet har reducerats för var patch som släppts vilket till slut fick mig att ge upp hoppet.
World of Warcraft.
Kommentarer
Trackback
