Slipping away
Det känns som att jag sakta glider iväg från den jag är, eller ska jag säga var?
Jag hade mål i livet, jag visste vart jag ville och hur jag skulle ta mig dit. Nu sitter jag och mer eller mindre fruktar att telefonen ska ringa och att jag ska behöva prata med någon jag inte vill samtala med.
Jag känner att jag trycker bort alla vänner ur mitt liv och gissar på att det bara är en tidsfråga innan de ger upp och slutar kontakta mig med.
Varför beter jag mer och mer som en eremit?
"Hon" var här idag igen och klängde på mig hela dagen, trots att jag var sjuk och sov i ungefär 2½ timme när hon var här så var hon kvar och försökte få mig glad. Det är ganska fantastiskt men det enda jag känner är obehag. När jag inte ger någon respons alls borde hon väl förstå? När jag tidigare sagt till henne exakt vad det är jag vill och inte vill?
Kan det vara så att hon försöker ändra på mig?
Vad sårar henne mest, hennes totala misslyckande eller att jag återigen säger vad som gäller? Hon kommer att gråta i vilket fall tror jag.
Jag väntar svar på ett jobb jag är osäker på om jag egentligen vill ha, tackade nej till ett som jag aldrig skulle klara av och har möte med min omställningscoach på fredag. Fick hemläxa jag skulle göra men kommer inte ens ihåg vad som skulle göras.
Lever just nu på havregrynsgröt och bananer och försöker hålla ner min budget till max för att slippa snåla på "semestern" den 17e maj då jag ska till Skottland och beundra dess underbara natur och gudomliga drycker lagrade i minst 10 år.
Har varit sjuk ett tag nu och önskar att mina älskade bihålor slutar värka snart, tycker inte om huvudvärk alls. Ont i leder och en näsa som rinner besvärar mig inte särskilt men när jag inte ens får använda mitt huvud blir det jobbigt.
Förstår egentligen inte ens varför jag klagar, kommer bli frisk snart och finns dom som ligger hemma och mår betydligt värre.
If you enjoy the time you waste is the time really wasted?
Jag hade mål i livet, jag visste vart jag ville och hur jag skulle ta mig dit. Nu sitter jag och mer eller mindre fruktar att telefonen ska ringa och att jag ska behöva prata med någon jag inte vill samtala med.
Jag känner att jag trycker bort alla vänner ur mitt liv och gissar på att det bara är en tidsfråga innan de ger upp och slutar kontakta mig med.
Varför beter jag mer och mer som en eremit?
"Hon" var här idag igen och klängde på mig hela dagen, trots att jag var sjuk och sov i ungefär 2½ timme när hon var här så var hon kvar och försökte få mig glad. Det är ganska fantastiskt men det enda jag känner är obehag. När jag inte ger någon respons alls borde hon väl förstå? När jag tidigare sagt till henne exakt vad det är jag vill och inte vill?
Kan det vara så att hon försöker ändra på mig?
Vad sårar henne mest, hennes totala misslyckande eller att jag återigen säger vad som gäller? Hon kommer att gråta i vilket fall tror jag.
Jag väntar svar på ett jobb jag är osäker på om jag egentligen vill ha, tackade nej till ett som jag aldrig skulle klara av och har möte med min omställningscoach på fredag. Fick hemläxa jag skulle göra men kommer inte ens ihåg vad som skulle göras.
Lever just nu på havregrynsgröt och bananer och försöker hålla ner min budget till max för att slippa snåla på "semestern" den 17e maj då jag ska till Skottland och beundra dess underbara natur och gudomliga drycker lagrade i minst 10 år.
Har varit sjuk ett tag nu och önskar att mina älskade bihålor slutar värka snart, tycker inte om huvudvärk alls. Ont i leder och en näsa som rinner besvärar mig inte särskilt men när jag inte ens får använda mitt huvud blir det jobbigt.
Förstår egentligen inte ens varför jag klagar, kommer bli frisk snart och finns dom som ligger hemma och mår betydligt värre.
If you enjoy the time you waste is the time really wasted?
Kommentarer
Trackback
